Om jag ska störta så blir det idag!!!
Kollar in ett mess från flygbolaget som hälsar mig välkommen till flighten som är ”on time”. Hoppsan, har tydligen missat att flyget avgår två timmar tidigare än jag först trott. Blir genast väldigt glad att min nya bil har betydligt bättre prestanda än den förra!
På vägen ut till billen dräller jag kaffe över hela ryggen på den kavaj jag bär över armen. Givetvis även den enda anständiga kavajen som gick att hitta i garderoben. Snabbt in och hämta en annan som ser ut att blivit överkörd av en traktor med punktering. Skit samma, ska ju bara träffa leverantörer.
Inser ganska snart att det var kallt i natt. Jävligt kallt! Behöver nog en slaghammare för att få bort isen från rutorna. Den ligger tyvärr i garaget som gud glömde. Inte en chans att jag går in där utan att höja livförsäkringen och utrusta mig med hjälm och skyddsskor!
Väl ute på vägen så inträffar det uppenbara. Olga 103 år ska till Vagnhärad. Olga’s bil verkar ha en topphastighet på 40-50km/ t.
Samtidigt verkar halva svenska befolkningen av nån anledning vara på väg in mot Trosa vilket omöjliggör en omkörning. Jag är ledsen att behöva erkänna detta men just där och då önskar jag att Olga aldrig får chans att uppleva sin 104:e födelsedag.
Äntligen ute på motorvägen kom jag nästan 2 mil innan den obligatoriska du-verkar-ha-bråttom skylten kommer upp. Bärgning pågår, ett körfält avstängt. Varför utrustas inte moderna bilar med en kanon på taket så man kan rensa upp vägen framför en???
När jag äntligen passerat bärgningen inser jag att nu var det bråttom på riktigt. Då min syster är polis och jag tillika är lite osäker på hur texter som denna kan användas vid en eventuell rättegång kan vi summera resten av resan med: Jag hann!
På Arlanda går jag snabbt igenom vad jag glömt att ta med. Att kavajen ser ut att just blivit stulen från en uteliggare vet jag redan men vad mer har gått åt helvete?
Tror, otroligt nog, under några sekunder att jag är ”home free”. Men näe, inget headset… Kan tyckas vara en skitsak men då kan ni själva prova att springandes ringa upp Alberto och försöka prata med honom dragandes en väska med ena armen samtidigt som en kavaj och rock hänger över den andra. Kräver en viss finess faktiskt.
Springer förbi en affär där man säljer elektronik till såna som mig, alltså stressade idioter som tvingas köpa skitsaker till hutlösa priser. Sväljer dock stoltheten och sladdar in. Rycker åt mig ett headset och betalar.
Jag kom nästan 50 meter innan det slutade fungera. Fortsätter springa samtidigt som jag funderar på om inte kanonen, som borde vara obligatorisk på bilen, skulle göra sig ändå bättre om den var portabel.
Sitter nu äntligen på flyget och ser fram emot bytet i Tyskland (inte…). Har hela 50 minuter på mig och vi kom iväg lite sent. Varför ens bli förvånad? Är ju bara en sån dag.
När jag sen får en macka och dryck serverad på planet UTAN att dom vill ha betalt blir jag först glad. Sen går det upp för mig, allting står plötsligt helt klart. THIS IS IT!
Jag har just blivit serverad den sista måltiden…