Idiot skriker mannen med fradgan sprutande från mun. Som seden bjuder presenterar jag mig som Janne samtidigt som jag tänker att han sannerligen gör skäl för sitt namn. Jösses vad man kan bli upprörd för en sån liten bagatell.
Det är ju trots allt bara ca 1,5 meter mellan toadörren och dörren som innebär ett uppfriskande bungyjump från 10,000 meter i -52 grader. Kan väl inte jag rå för att man har en korkad konstruktör samtidigt som man serverar obegränsade mängder av alkohol?
Fick ju inte ens upp dörrfan!
Blir upplyst om att alkoholserveringen för min del nu är avslutad under resten av resan.
Allvarligt? Lutar mig fram för att än en gång undersöka om dörren verkligen inte går att öppna. Slutar dock när flygvärden börjar prata om buntband, lugnande sprutor och kraftiga dagsböter. Det var fan va man kan va tjurig då…
Hmm, tre långa tråkiga timmar kvar och med en väldigt tråkig personal. Något måste göras för att inte resan ska förvandlas till ren tortyr.
Betar snabbt av det enklaste knepet för att få till lite action. Börjar rota i min cabin bag och drar ut diverse sladdar och min portabla reseladdare. Sätter mig sen lätt framåtlutad i sätet och börjar plocka ihop det hela samtidigt som jag mumlar för mig själv. 10 sekunder senare har minst 5-6 personer i panik tryckt på knappen för att påkalla uppmärksamheten från diverse flygvärdar.
Tanken på att göra galningen sällskap i ett uppfriskande bungyjump verkar minimal.
Nu är min flygvärdskompis sur på riktigt. Trist att han verkar sakna all känsla för humor…
Nästa lilla stämningshöjare blir lite mer utmanande. Av nån outgrundlig anledning verkar folk i min sektion inte längre vara så intresserade av ett samtal.
Hittar till slut en person lite längre bak i planet. Han är nyvaken och lyckligt ovetande om vad som hänt så här långt på färden verkar han mottaglig för en oskyldig dialog.
Sätter mig således på hans armstöd samtidigt som jag stirrar ut genom rutan och försöker se livrädd ut. Efter en kort konstpaus utstöter jag ett ödesmättat ”det där kan inte vara bra”. Det här är nu en erfaren resenär så han kan vara lite svårtuggad. Mumlar därför fram ”bäst man spänner fast sig, dom kan ju klara av det”. Det får fart på trötter. Vaddå, vad är det som är fel??? Går utan att svara därifrån med bestämda steg. Stärkt av vetskapen att den killen inte heller kommer att sova under resten av resan känner jag mig genast lite bättre.
Ovanstående kunde ju ha hänt, men näe, riktigt så långt har det inte gått på mina flygningar. Har bara lite dötid och för livlig fantasi…