Det är fan bra det här med att barnen växer upp och flyttar iväg till olika delar av landet. Man får resa för att träffa dom och på så sätt lära sig väldigt många nya saker.
Det har bland annat fått mig att inse mänsklighetens totala avsaknad av sunt förnuft. För vem i hela helvete hyr annars ut en flygande skoter till nån som har absolut noll koll?
När vi åker iväg från uthyraren är jag i god tro att jag åker trött touringskoter och sonen, med sin erfarenhet, skjutsar morsan på monstret. Vi skulle ju börja så och senare ge undertecknad chansen att i alla fall få prova på nåt riktigt häftigt.
Efter 10 minuter sitter jag och funderar på hur jag ska förklara för sonen att gubbskotern nog är rätt ok för mig. Den kan ju bevisligen till och med flyga. Det fick jag erfara när man jag av nån outgrundlig anledning känner sig tvingad att köra ifatt två intet ont anande personer som tidigare kört om oss. Strax innan jag når ifatt dom missar jag konturerna i snön och inser, med ren och skär skräck, att skoterjäveln är luftburen. Efter den luftfärden har jag inte längre några som helst behov att prova på något värre. Den här är i sanningen nåt helt annat än Ockelbo’n som vi på 80-talet olyckligtvis sänkte i sjön sillen.
När vi kommer fram till fjällstugan där vi ska fika mumlar jag något om att den går rätt bra för att vara en gubbskoter. sonen lyfter lite på ögonbrynen och tittar förbryllat på mig. Gubbskoter? Det är ju den värsta skotern man kan få tag på. Det är ju vi som kör på touringmaskinen. Inte undra på att skoterjäveln kunde flyga…
Fick även det stora nöjet att få åka utförsåkning under helgen. Tack och lov jobbade sonen så jag fick ett par dagar för mig själv där jag kunde slipa på mina dolda skills. Den första backen var röd och hette Johan. Kändes lagom med en röd backe då det ändå var ett tag sedan man gjorde succé i pisterna. Slänger mig alltså oförskräckt ut och tänker, släng dig i väggen Ingmar. Efter halva backen blir jag brutalt medveten om att jag blivit äldre. Mina mjölksyremättade ben gör så infernaliskt ont att jag bara vill stanna och ringa fjällräddningen.
När jag väl kommit ner utan ytterligare incidenter och smärtan gett med sig är det dags för åt två. Nu vill man ha en lite större utmaning som är mer passande för min åkskicklighet. Man letar efter en svart backe. Efter lite kartsök hittar man således fram till den svarta backen Stina som dagen till ära är opistad. But hey, vad är väl det för en skidvirtous som jag???
Har fortfarande ingen aning om hur men jag tog mig ner utan en endaste fraktur. Betade sedan även av en opistad Pernilla och ett par backar till innan det var dags att åla till bilen. Benen hade vid det här laget bett mig fara åt helvete för länge sen.
Den tredje dagen är det så dags. Ska äntligen få visa lillgrabben ett och annat i backen. Man vill ju ge dom grunderna liksom. Efter första åket inser jag att lillgrabben utan problem kör ifrån mig i vilken backe som helst. Baklänges…
Det är tufft att bli gammal men som någon vis man sa, alternativet är ju inte så jävla roligt!