Igår, under vår pågående working session på ett spökslott utanför London, slog jag ännu ett nytt rekord. Har nog med god marginal passerat alla gränser för vad som förklaras av en normal bristande hjärnkapacitet.
Vi står i en liten grupp med IT människor (vi är flockdjur och alla andra hatar oss…) när en ny kvinna dyker upp för att presentera sig. Hon ser bekant ut men jag kan inte riktigt placera henne.
Artig som man är sträcker man fram handen och säger ”hej jag heter Jan, jobbar du också inom IT?”.
Samtidigt som jag känner en vass armbåge i sidan ser jag att hon tittar lite road men samtidigt VÄLDIGT undrande ut. Hon funderade nog på vem som släppt in mig och därmed ska få sparken.
Mannen med den vassa armbågen påpekar då lite diskret att jag just står och vevar handen upp och ner på vår koncerns styrelseordförande, tillika största enskilda ägare, tillika en av Europas rikaste kvinnor. Som tur är hade jag en blå tröja på mig som på ett vackert sätt gifter sig med den röda färgen i mitt ansikte!
Vissa dagar undrar jag hur det är möjligt att jag fortfarande har ett jobb…