PS! Murphy var en jävla optimist

Det är annorlunda att spela vintergolf. Kräver en helt annan utrustning och så måste man vara snabb som satan.

Den extra utrustningen består av diverse underställ, mössa, vantar, borrmaskin för att få ner peggen och extrahjul till vagnen.

Extrahjulet kommer nämligen väl till pass om man har otur och jag har massor av otur! Vissa personer hävdar att det inte är otur utan bara beror på att jag spelar som en jävla kratta. Vissa personer förstår sig helt enkelt inte på golf!

När man passerat gränsen för hur mycket otur man kan ta måste man göra nåt för att bryta mönstret. Lösningen är enkel! Man svär bara högt och drar sedan till med klubban rätt in i hjulet på vagnen. Då är det svinbra att ha ett extrahjul med sig. Vissa personer tycker jag är konstig…

Snabbheten ja. Den krävs när man måste lätta på trycket. Ner med gylfen och sen full koncentration! Nu gäller det att ha god precision, vara fokuserad och snabb som en nydopad vessla. Man får bara ett försök. Misslyckas man får man välja mellan en smärtsam blåssprängning eller att pinka på sig.

????

Jo en hand där temperaturen på fingrarna närmar sig den absoluta nollpunkten uppskattas nämligen inte av dom nedre regionerna. Är man inte tillräckligt snabb och lyckas få grepp direkt är det kört. Att få tag på en introvert Peter-Niklas är en i stort sett omöjlig uppgift!

Fan va jag längtar till sommaren…

Idiot skriker mannen med fradgan sprutande från mun. Som seden bjuder presenterar jag mig som Janne samtidigt som jag tänker att han sannerligen gör skäl för sitt namn. Jösses vad man kan bli upprörd för en sån liten bagatell.

Det är ju trots allt bara ca 1,5 meter mellan toadörren och dörren som innebär ett uppfriskande bungyjump från 10,000 meter i -52 grader. Kan väl inte jag rå för att man har en korkad konstruktör samtidigt som man serverar obegränsade mängder av alkohol?
Fick ju inte ens upp dörrfan!

Blir upplyst om att alkoholserveringen för min del nu är avslutad under resten av resan.
Allvarligt? Lutar mig fram för att än en gång undersöka om dörren verkligen inte går att öppna. Slutar dock när flygvärden börjar prata om buntband, lugnande sprutor och kraftiga dagsböter. Det var fan va man kan va tjurig då…

Hmm, tre långa tråkiga timmar kvar och med en väldigt tråkig personal. Något måste göras för att inte resan ska förvandlas till ren tortyr.

Betar snabbt av det enklaste knepet för att få till lite action. Börjar rota i min cabin bag och drar ut diverse sladdar och min portabla reseladdare. Sätter mig sen lätt framåtlutad i sätet och börjar plocka ihop det hela samtidigt som jag mumlar för mig själv. 10 sekunder senare har minst 5-6 personer i panik tryckt på knappen för att påkalla uppmärksamheten från diverse flygvärdar.
Tanken på att göra galningen sällskap i ett uppfriskande bungyjump verkar minimal.

Nu är min flygvärdskompis sur på riktigt. Trist att han verkar sakna all känsla för humor…

Nästa lilla stämningshöjare blir lite mer utmanande. Av nån outgrundlig anledning verkar folk i min sektion inte längre vara så intresserade av ett samtal.

Hittar till slut en person lite längre bak i planet. Han är nyvaken och lyckligt ovetande om vad som hänt så här långt på färden verkar han mottaglig för en oskyldig dialog.

Sätter mig således på hans armstöd samtidigt som jag stirrar ut genom rutan och försöker se livrädd ut. Efter en kort konstpaus utstöter jag ett ödesmättat ”det där kan inte vara bra”. Det här är nu en erfaren resenär så han kan vara lite svårtuggad. Mumlar därför fram ”bäst man spänner fast sig, dom kan ju klara av det”. Det får fart på trötter. Vaddå, vad är det som är fel??? Går utan att svara därifrån med bestämda steg. Stärkt av vetskapen att den killen inte heller kommer att sova under resten av resan känner jag mig genast lite bättre.

Ovanstående kunde ju ha hänt, men näe, riktigt så långt har det inte gått på mina flygningar. Har bara lite dötid och för livlig fantasi…

Igår, under vår pågående working session på ett spökslott utanför London, slog jag ännu ett nytt rekord. Har nog med god marginal passerat alla gränser för vad som förklaras av en normal bristande hjärnkapacitet.

Vi står i en liten grupp med IT människor (vi är flockdjur och alla andra hatar oss…) när en ny kvinna dyker upp för att presentera sig. Hon ser bekant ut men jag kan inte riktigt placera henne.

Artig som man är sträcker man fram handen och säger ”hej jag heter Jan, jobbar du också inom IT?”.

Samtidigt som jag känner en vass armbåge i sidan ser jag att hon tittar lite road men samtidigt VÄLDIGT undrande ut. Hon funderade nog på vem som släppt in mig och därmed ska få sparken.

Mannen med den vassa armbågen påpekar då lite diskret att jag just står och vevar handen upp och ner på vår koncerns styrelseordförande, tillika största enskilda ägare, tillika en av Europas rikaste kvinnor. Som tur är hade jag en blå tröja på mig som på ett vackert sätt gifter sig med den röda färgen i mitt ansikte!

Vissa dagar undrar jag hur det är möjligt att jag fortfarande har ett jobb…

Vaknar kallsvettig mitt i natten efter att ha blivit jagad av en vampyrliknande varelse. Blev tack och lov i sista sekunden räddad av en kompis som praktiskt nog var en varulv.
Kan varmt rekommendera att vara vän med minst en varulv!!!

Tre funderingar inställer sig dock.
Vill jag verkligen somna om?
Borde jag lägga om mina kost och TV vanor?
Är jag verkligen vid mina sinnens fulla bruk?

Och nej, jag vill inte ha svar på den sista frågan…

Vem flyger frivilligt luftballong? Och varför???

Nu kommer ju givetvis nån smart människa komma upp med en massa olika (o)intelligenta argument som jag genast gladeligen ska skjuta ner.

Argument #1: Det är så rofyllt – Jösses, det är utan konkurrens det dummast svaret. Vi snackar en tygpåse model XXXL som fylls med varmluft och fästs i en flätad korg med några sketna snören. Personligen ser jag inget rofyllt i att fundera på när snörena ska gå av eller om tygpåsen har sytts av en underbetald tioåring från andra sidan jordklotet. Vis av erfarenheten vet jag att INGET jag sydde vid den åldern höll i mer än ca fem sekunder.

Argument #2: Det är så vackert – Hur vet man det när man ändå kommer att stå med slutna ögon och be hela tiden? Skaffa för guds skulle en TV!

Argument #3: Det är spännande – Ja det tror fan det. Om ballongen mot all förmodan inte fattar eld eller faller i bitar kan man vara helt övertygad om att vinden just den dagen (som alla andra) inte helt överensstämde med SMHI’s prognos. Att landa nånstans mellan Åland och Grisslehamn är inte spännande utan bara skrämmande. Till skillnad mot SAS erbjuder inte ballongflygarna den vid flygresor så livsavgörande detaljen som kallas flytväst.
Ganska intressant iakttagelse då den i detta fallet, teoretiskt sett, faktiskt skulle kunna fylla en funktion.

Argument #4: Jag har det på min ”bucket list” – Gå omgående igenom den listan med en psykoterapeut!!!

Nu kanske nån undrar varför jag skriver om luftballonger men fråga inte mig för jag har ingen aning…

Nu är det nära. Segern är inom räckhåll men vad fan händer? Vad var det där? Inom golfen hade man sag att det var så nära en luftsving man kan komma! Kärleksfulla kommentarer om min brist på talang strömmar genom luften. Några minuter senare får man veta att man, till motståndarnas stora glädje, precis lyckats med nåt som faktiskt var VÄRRE än en luftsving (hur nu det är möjligt?). Börjar förtvivlat undra varför man inte infört skämskuddar i denna anrika sport.

Funderar på om jag som vanligt ska börja skylla på otur eller om det finns nån annan utväg att förklara det lite oväntade, tillika oönskade, resultatet. Brukar ju tyvärr lite väl ofta använda samma ursäkt när jag slår bort golfbollar så detta tarvar nog en ny förklaring.

Jobbigt! Börjar bli brist i ”ursäktsförrådet” och man vill ju inte för allt i världen erkänna att det bara beror på att man är rätt kass. Hmmm, kanske kan försöka med att jag till skillnad mot alla andra kör i hala gymnastikskor från sent 90-tal eller att jag har känningar av ett annalkande ljumskbråck och spelar med svåra smärtor.

Nu har ju tyvärr trumfkortet med ljumskbråk redan spelats ut av minst två i laget, samtidigt som en dragit axeln ur led vid ett fall, så det känns lite urvattnat. Dessutom kan valet av skor endast hänvisas till ren dumhet så då är det nog bättre att hålla käften.

Känner mig rätt körd och det är bara att inse att man inte längre sorterar in under epitetet ung och lovande. Gammal och kass är nog en betydligt rättvisare beskrivning.

Curling är fan inte att leka med alltså…

Om jag ska störta så blir det idag!!!

Kollar in ett mess från flygbolaget som hälsar mig välkommen till flighten som är ”on time”. Hoppsan, har tydligen missat att flyget avgår två timmar tidigare än jag först trott. Blir genast väldigt glad att min nya bil har betydligt bättre prestanda än den förra!

På vägen ut till billen dräller jag kaffe över hela ryggen på den kavaj jag bär över armen. Givetvis även den enda anständiga kavajen som gick att hitta i garderoben. Snabbt in och hämta en annan som ser ut att blivit överkörd av en traktor med punktering. Skit samma, ska ju bara träffa leverantörer.

Inser ganska snart att det var kallt i natt. Jävligt kallt! Behöver nog en slaghammare för att få bort isen från rutorna. Den ligger tyvärr i garaget som gud glömde. Inte en chans att jag går in där utan att höja livförsäkringen och utrusta mig med hjälm och skyddsskor!

Väl ute på vägen så inträffar det uppenbara. Olga 103 år ska till Vagnhärad. Olga’s bil verkar ha en topphastighet på 40-50km/ t.
Samtidigt verkar halva svenska befolkningen av nån anledning vara på väg in mot Trosa vilket omöjliggör en omkörning. Jag är ledsen att behöva erkänna detta men just där och då önskar jag att Olga aldrig får chans att uppleva sin 104:e födelsedag.

Äntligen ute på motorvägen kom jag nästan 2 mil innan den obligatoriska du-verkar-ha-bråttom skylten kommer upp. Bärgning pågår, ett körfält avstängt. Varför utrustas inte moderna bilar med en kanon på taket så man kan rensa upp vägen framför en???

När jag äntligen passerat bärgningen inser jag att nu var det bråttom på riktigt. Då min syster är polis och jag tillika är lite osäker på hur texter som denna kan användas vid en eventuell rättegång kan vi summera resten av resan med: Jag hann!

På Arlanda går jag snabbt igenom vad jag glömt att ta med. Att kavajen ser ut att just blivit stulen från en uteliggare vet jag redan men vad mer har gått åt helvete?

Tror, otroligt nog, under några sekunder att jag är ”home free”. Men näe, inget headset… Kan tyckas vara en skitsak men då kan ni själva prova att springandes ringa upp Alberto och försöka prata med honom dragandes en väska med ena armen samtidigt som en kavaj och rock hänger över den andra. Kräver en viss finess faktiskt.

Springer förbi en affär där man säljer elektronik till såna som mig, alltså stressade idioter som tvingas köpa skitsaker till hutlösa priser. Sväljer dock stoltheten och sladdar in. Rycker åt mig ett headset och betalar.

Jag kom nästan 50 meter innan det slutade fungera. Fortsätter springa samtidigt som jag funderar på om inte kanonen, som borde vara obligatorisk på bilen, skulle göra sig ändå bättre om den var portabel.

Sitter nu äntligen på flyget och ser fram emot bytet i Tyskland (inte…). Har hela 50 minuter på mig och vi kom iväg lite sent. Varför ens bli förvånad? Är ju bara en sån dag.

När jag sen får en macka och dryck serverad på planet UTAN att dom vill ha betalt blir jag först glad. Sen går det upp för mig, allting står plötsligt helt klart. THIS IS IT!

Jag har just blivit serverad den sista måltiden…

Har hostat tre gånger idag och är förmodligen döende. Kanske låter lite överdrivet men där har ni fel! I USA hade jag varit det.

För att förtydliga, om man är jänkare och hostar tre gånger ringer man doktorn. När man pratar med nån från USA är dom förvånansvärt ofta på väg till en ”doctors appointment”. Anledningen till det akuta behovet av ett läkarbesök är just att dom hostat. Flera gånger samma dag faktiskt. Bäst att gå och kolla! Man vet ju aldrig om det rör sig om en galloperande lungcancer eller ALS. Nu är ju inte ALS på något sätt förknippat med hostning men ska man ändå dit kan man ju ändå kolla upp det. ALLA i USA verkar, av en för mig outgrundlig anledning, tro att dom har eller ska få ALS. Då det drabbar ca 0,0015% av befolkningen måste jag få påpeka att dom inte är lagda åt det direkt optimistiska hållet…

Man ska för övrigt inte skoja om ALS för det är inte på något sätt roligt! Har själv alla symptom vilket innebär borttynande muskler och tilltagande kraftnedsättning. I mitt specifika fall beror det (tack och och lov och tyvärr…) på en kombinationen av total avsaknad av träning och för mycket pizza. Känner tragiskt nog att inga läkarbesök i världen är lösningen på det men jag är ju svensk.

Funderar därför på att emigrera till USA. Under sommarens varmaste månader drar man ner temperaturen till 17 grader, blir förkyld (what a surprise…), börjar hosta och ringer sen läkaren som är lösningen på allt (inklusive ALS). Dom är i sanning inte den smartaste befolkningen på jorden. Men hallå, så mycket bättre. Jag skulle ju smälta in som viken infödd som helst.

USA, here I come!!!

Jävla skithotell! HUR har dom tänkt att jag ska lyckas slänga ut TV:n genom fönstret när det inte ens går att öppna???

Kommer efter en lååång dag tillbaks till hotellet och frågar i receptionen om man kan se fotboll på TV:n. Med en lätt nedlåtande ton svarar personen att man självklart har fotboll i sitt TV-utbud. Uppenbarligen lite stött över att man kan ställa en sån idiotisk fråga i landet som anser sig varit sportens medelpunkt de senaste 1000 åren. Att dom inte vunnit något sen hornpelle senast snörade på sig skridskorna verkar ha gått helt spårlöst förbi.

Har nu efter en timmes swappande äntligen lyckats hitta en ”fotbollskanal”. Det innebär att jag tittar på två VÄLDIGT exalterade kommentatorer som sitter och läser resultat live via textremsor. Va fan!

Måste nog gå och kolla om man kan ta sig upp på taket och hiva ut fanskapet därifrån…